The Sopranos Säsong 2

 
     
 
Nu i säsong 2 känns det som att man har fått grepp om vad serien är och man har fått grepp om karaktärerna. 
 
En sak jag har stört mig på denna säsongen är Melfis ständiga velande, "ska jag ha Tony som patient eller inte?". Förstår hennes beslut oavsett men liksom bestäm dig. Kanske är det så som psykolog att man känner ett ansvar för alla patienter, men om hon känner sig så rädd för honom att hon måste dricka innan varje tid är det kanske bara bäst att avsluta det. 
 
Även om man vet att det inte kommer hända, så satt man ändå och väntade på att Carmela skulle ja lite självrespekt och lämna Tony denna säsongen. Det är ju tydligt att hon vill ha något mer från deras äktenskap. Vilket man ju helt och hållet kan förstå. Men hon kan ju inte sitta och sura för att den snygga målaren inte dök upp (ärligt who can blame him) och inte göra något åt saken. Förstår att hon är religös och allt men ändå.
 
Man trodde ju under hela säsongen att det byggdes för en showdown mellan Tony och Richie. Och att det sen gick som det gick var ju...oväntat. Minst sagt. Visste inte riktigt vad jag tyckte om Janice innan men efter det kände jag bara "hell yeah girl". Det misogyna svinet fick vad han förtjänade. Tur att ha en maffiaboss som bror i en sån situation, som bara kan "städa undan" det lite lätt. 
 
Man satt ju bara och väntade på att Pussy skulle bli avslöjad. Jobbigt sits att vara i alltså. När man inte ens kan beställa mackor utan att bli paranoid. Man kan ju förstå varför han valde att göra det. Men samtidigt är man ju ändå på Tony och gängets sida. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: